Twitter meg her
I dag (ja, jeg er muligens litt sent ute) har jeg oppdaget noe nytt som jeg ikke skjønner poenget med, ikke i det hele tatt, nemlig nettstedet twitter.com. Nøkkelen til tjenesten er spørsmålet "what are you doing," og hver person, eller "twittere" som de kanskje kaller seg, kan bruker opptil 144 ord på å svare på spørsmålet. Og så kan hvem som helst følge alle andre, følge med på hva de holder på med, når som helst, hvor som helst.
Mens vg-journalisten Mads Andersen dekker innsettelsen av president Obama, twitter han hyppig om denne rørende opplevelsen.
Det samme gjør hans kollega Anders Giæver.
Mens jeg spør meg selv om hvorfor.
Hvorfor skal jeg følge med på hva journalistene tenker mens de hører Obama tale for millioner av mennesker? Jeg kjenner at jeg har lite behov for akkurat det. Men kanskje det bare er jeg som er rar, for i skrivende stund er det 152 andre twittere som holder seg oppdatert på hva Mads Andersen driver med, mens 215 følger med utenrikskorrespondent Giæver.
Kanskje er det stas. Det er kanskje det.
Men jeg er tvilende. Særs tvilende.
Akkurat som til status-oppdateringene på facebook, x skal ha kjøttkaker til middag, xx gleder seg til å reise til riga.
Seriøst, hvor ligger gleden i å fortelle alle andre hva en gjør til enhver tid? Blir man ikke uselvstendig av sånt? Redd for å være alene? Eller er det bare vår egen nysgjerrighet, og et ønske om å mette andres?
Jeg har ikke svar på disse spørsmålene, men en ting vet jeg:
Jeg holder en knapp på bloggen min framfor både twitter og facebook. Så det.
Hva med deg, hva holder du en knapp på?
6 kommentarer:
Lol. Twitter virker relativt sært ja. Jeg holder også en knapp på bloggen din. Siden jeg ikke har noen egen blogg. I hvert fall ingen som er oppe og går.
twitter är den nya hembränten!
(man bara må ha det till kaffen)
så det så. ypperligt journalitstiskt redskap, samt genväg (snarvei) på nätet till verkligheten. till allt.
åsså behöver man ju inte följa efter dom som bara skriver "äter köttkaka" liksom.
jag tipsar om
@aprn
@andreasl
@AJGaza
och
@saekhow
såklart.
Ja, kanskje det er det, et ypperlig journalistisk redskap, selvom jeg ikke helt forstår hvordan.
Eller, hvis en person befinner seg på Gaza eller i andre krigssoner, så ser jeg poenget, men sånn ellers liksom?
Kanskje jeg skal sjekke det ut?
Jeg var jo skeptisk til facebook også, men det har jo vist seg å være ganske så ålreit, sett bort i fra disse statusoppdateringene i tide og utide.
Hmmm.
Jeg skjønte heller ikke poenget i starten. Synes absolutt du bør gi twitter en sjanse til altså!
Har sjøl drept både twitter- og facebook-kontoen til fordel for blogg og flickr for relativt lenge siden. Som en eller annen sa da han ble oppfordret til å lage en RSS-feed av bloggen så folk slapp å komme innom for å lese den hver dag: "Hvis jeg lagde maten og satte den på et bord nede på gata, så slapp dere å komme oppom på besøk for å spise middag". Og i mitt hode er twitter (og store deler av Facebook) litt slik. Ofte velsmakende og hjemmebakt, men litt vel upersonlig i avleveringa.
facebook är för att ha koll på vänner och så. kul eller inte. jag tycker det blivit allt tråkigare iallafall.
twitter använder jag för att snabbt få reda på vad som händer i världen, eftersom jag gjort det till en grej att följa med massa olika folk och medier. från överallt. vänner, okända. dom _jag_ tycker är intressanta. inte nån annan.
nån skriver personligt. nån skriver fag. andra både och.
det är en annan grej än bloggen, eftersom det är mer instant, som en ström som flyter förbi. typ.
minns jag prövade twitter första gången mars 2008. sen hade jag en paus till november, för jag fattade inte helt det stora med det.
men nu när det blivit en hype med fler folk, fler meningar och länkar och tips - desto roligare. jag diggar att checka twitter på min iphone! gör det hela tiden nu...
Legg inn en kommentar